När verkligheten kommer ikapp
25 års kris?
Jag har börjat fundera på hur min framtid kommer se ut. Inte min dåvarande familjs framtid, utan min egen. Jobb, hobbys etc.
Vad vill jag?
Jobba med massagen tills jag är 65? Helt ärligt så känner jag inte för det just nu. Jag trivs absolut när jag väl är på plats. Det är underbart att få mina kunders respons när jag har hjälpt dem till en lättare vardag eller kanske bara så lite som välbefinnande.
För mig räcker det inte just nu. Jag vill ha allt det som finns runt omkring en arbetsplats. Kollegor, lunchmatsal, AW, julbord, personalfester.
Jag har kollegor, men dem har jag bara träffat 2 gånger på 2 månader då vi har våra workshops med TLM. Man ses i ett par timmar sen är det inte mer med
det. För 2-3 år sen satt jag med blanketten om att söka in till polishögskolan. Mycket längre än så kom jag inte. Det var flera ämnen man måste ha med sig som jag inte har. Matte B? Jag är sämst på matte!! Var nog de ämnet som gjorde att jag la de tankarna åt sidan. Men jag kanske är redo nu? Jag behöver ett yrke där jag kan få ut min energi. Synd att man inte kan få spela vilken musik som helst i massagerummet. Kanske skulle bli kanoners med en klinik som kör house/ RnB .. Eller? :p.
Iaf så ska jag nog sätta mig ner och kolla läget på heltidsjobb. Jag kan ju ha massagen vid sidan om. Massera någon gång i veckan bara. Jag får mkt beröm för min massage och det lyfter mitt självförtroende. Men som sagt, det räcker inte...
Vem är jag?
Sen jag va liten knodd har idrotten hjälpt mig genom det mesta. Även att konståkning är en individuell sport (lr aa. Finns ju team och par med) har jag alltid haft andra likasinnade kompisar med mig på träning och tävling. Med handbollen har jag haft underbara lagkamrater som jag gått i med och motgång med. Det där sjukt snygga målet, publiken skriker, visslar och applåderar. Kör en high five med lagkamraterna på vägen till försvarställning. Den där nervositeten och adrenalinet när klockan börjar gå mot slutsignal, lyckan när poängtavlan visar vinst efter en tight hård match.
Jag saknar känslan av att vara en i det där teamet.
Vem är jag utan detta livet? Stora tankar för Ronnysdother nu.
25 års kris?
Xoxo
