Mörrums Konståkning - Isshow 2011

För er som inte vet har jag åkt konståkning i 12 år och inte sett en enda isshow på 8 år - då jag själv åkte.

Jag klev in i omklädningsrummet för att önska tjejerna lycka till. Jag började gråta.. alltså verkligen gråta efter typ 30 sekunder. Kunde knappt prata. Nilla erbjöd sig att jag kunde vara bläckfisken i Ariel, hahaha! Alla minnen började snurra runt och jag hade på känn att det skulle bli såhär. Jag grät när jag träffade min tränare, jag grät när jag träffade de människor som jag förknippa med konståkningen. Det kändes jobbigt men ändå skönt. Jag är glad att jag gick dit. Det var fint! Ni var/är så duktiga! Önskar jag var en del av det hela. Ibland kan jag sitta hemma själv i min lägenhet, tänka på konståkningen och börja gråta för hur allting slutade. Då får jag ångest, för att jag inte slutade på det sättet jag egentligen ville...

Fotot är efter att jag gråtit, ni kanske ser hur glansig/röd jag är i ögonen.
Mia -Är du allergisk eller bara bakfull? hahahah!!








1979 - Pappa sitter fortfarande kvar på bild i rinken =) (längst ner till vänster)


Autografskrivning :D


Det var underbart att stå på isen igen =)


Jag ska sätta mina barn på konståkning.. det är en sak som är säker! Konståkning och handboll! =).

Love Erica

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0